» Vi lyckas
Börjar med att lägga ut två bilder från idag; Ren lycka.
Jag har svårt att fatta hur lång vi har kommit, jag och mina hästar. Vi är långt över mitt mål som sattes för länge sedan, att kunna jobba med dom lösa, att dom vill vara med och träna. Vi hade inga större mål igentligen, det känns inte som att det va länge sedan, när jag 2009 började träna Larsse från marken. Det gick dock till lite annorlunda då, jag satte honom längst bort i stallet, själv ställde jag mej på andra sidan med en hink godis och bad honom komma. Ni förstår nog inte hur stolt jag var när han kom, även fast det självklart bara var för godiset. Men det var en början på vad jag ville nå. Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det. Vi har nått dit jag aldrig trodde att vi ens skulle komma i närheten av, men fortfarande varje dag lär vi oss något nytt. Jag har igentligen inga konkreta mål, men endå känns det verkligen som om vi kommer över osynliga mål hela tiden.
Jag är så stolt, nöjd och framför allt lycklig över vad jag lärt mej och var jag och mina hästar kommit, men även vart vi kommer komma i framtiden. Det är så sjukt, jag tänker på alla förebilder som jag hade och fortfarande har, och inser att jag faktist har kommit till mina drömmar. Något ännu sjukare är när jag får en komentar som "Ni är min förebild". Dom komentarerna har ni nog svårt att förstå hur stora dom är för mej, men dom sitter verkligen kvar i mej länge. Tack.
» Åsiktsinlägg om trickträning
Klockan är 9 just nu, men har varit uppe i en timme så #yolo.
Nej men jag ska försöka skriva ett litet åsiktsinlägg om det ända jag faktist vet något om; nämligen trickträning.
Det första jag ska skriva är att jag tycker att det börjar gå lite över styr. Ibland ser man dom här otroliga hästmänniskorna, som har sånna starka band med sina hästar. Man ser att hästarna vill vara med dom och att de tycker att det är kul. Och så kollar man på komentarerna, och där ska det alltid vara någon som skriver "hur lär man hästen stegra?? Min vill inte :(" Varje gång jag ser något sånt tänker jag bara suck. Jag ska inte säga att jag är varken extremt duktig eller erfaren på trickträning sedan innan, men det jag ska säga är att det finns inga teniker om hur man lär in trick. Trickträningen är något som kommer när hästen tyr sej till en och vill vara med.
Det jag menar är att; du vill lära din häst att stegra. Ryck den i munnen och banka i sidorna. Då stegrar den, men oj vilket band ni fick ? Allt handlar om så mycket mer än just tekniken. Det handlar om att hästen ska tycka om det. Vanligaste svaret som kommer på hur man lär hästen stegra är busa fram det. Och det är just vad det handlar om! Om hästen känner att den kan slappna av, busa och släppa loss lite kommer den förstå om du vill tränar in stegra till exempel. Just stegra handlar ju om att samla enerig som hästen har och sedan släppa ut det.
Och sedan kan man ju gå tillbaka; Varför vill du lära in tricks? Är det för att visa andra? Eller för att din häst tycker att det är kul? Stor skillnad.
Men så kan man inte kräva att hästen ska förstå allt man vill lära in. Tänk dej att du ska lära dej ett nytt språk av något som inte pratar svenska typ. Hästar förstår bara kroppsspråket och det spelar inte någon roll vad du säger till den, den förstår inte svenska (derp). En del hästar har faktist enklare för sej att lösa poblem än vad andra har. Jag tänker bara skillnaden på Fighter och Bossen. Fighter har jag haft i lite mer än ett år och tränar från marken varje dag. Bossen har jag haft i några månader och tränar på samma sätt som Fighter, men han har enklare att konsentrera sej än vad Figher har, vilket man märker starkt när man tränar.
Allt handlar i slutändan om att respektera varandra som två kännande varelser, oberoende på storlek. Tänk till lite innan du vill ha hjälp med att lära in ett trick, för när hästen tycker att det är roligt att vara med dej kan trickträningen komma på köpet.
(Otroligt filosofiskt slut, men hoppas att ni förstår vart jag vill komma. :3)
» Text från gammla bloggen
Lägger upp texten om hur det låg till med Z, men som ni nu ser i inlägget under så har jag bestämmt att jag ska ha kvar min fina flicka.
Har skrivit på detta i flera dagar bara för att jag ska få ut det på rätt sätt.
Men jag vill dock att ni ska förstå att inget av detta jag skriver är "vidareplanerat" utan kommer direkt från mitt huvud. Zangria och jag kommer inte så bra överens från ryggen helt enkelt. Och det har vi kanske aldrig riktigt gjort. Och där av kom trickträningen, som kom helt oförberett, har stärkt oss något sjukt. Zangria är...svår att förklara, men om jag skulle beskriva henne med 3 ord skulle det vara envis, bitch och underbar. Det förklarar hanna riktigt bra.Jag har haft Z i ungefär 3,5 år nu, men känner ändå att jag inte känner henne helt och hållet. Många hästägare säger att dom liksom känner sin häst så pass bra att dom "ser igenom hästens ögon". Jag känner inte så. Zangria och jag är sjukt olika. Igentligen skulle jag köpt en häst som var äldre, lugnare, erfaren och mer utbildad . Z är helt tvärt imot. Ofta nervös, har varken erfarenhet ellet är utbildad, mer än vad jag har lärt henne.
Nu vill jag inte säga att jag inte älskar henne, för oj om jag gör! Varje del av henne. Och om jag fick släppa ridningen och bara vara med henne, trickträna och pyssla om hade det varit super! Men nu är det ju så att vi lever i min verklighet, där Z går upp i vikt bara genom att ha stått ett par dagar. Där hon redan är ohälsosamt tjock, även fast man bantat henne sedan hon kom hit.
Men så är det ju också så att ridningen inte är något jag vill släppa heller. Varje gång jag ridigt och det gått dåligt har jag tänkt, du måste kämpa, du får inte ge upp. Nu har jag börjat tänka, vad är det jag kämpar för igentligen? Att få henne se normal ut i formen? Att få henne precis som min drömhäst? Ni kan ju för det första förstå hur roligt det är att rida bara för att få henne gå ner i vikt, se ut som andra hästar, inte se värsta ovårdad ut? Eller detta med att söka efter min drömhäst i Zangria. Ingen garanti för det. Hon är helt tvärt om "min drömhäst". Man kan ju liksom inte ändra personligheten på en häst. Zangria är också tvärt imot mej när det gäller att träna. Jag vill få ut lärdom av ridningen, lära mej saker. Medans Z är mer en "skogsmulle häst som gillar att hopp". Hon älskar att lunka runt i skogen, galoppera på fällt eller hoppa över nervälta träd ( ni förstår mej va?)
Men tillbaka till hur det ligger till nu. Dom senaste gångerna jag ridigt har det ju gått farligt dåligt. Z har inte lyssnat i huvaud taget, bara jobbat ifrån mej hela tiden. Det är nästan till och med så att jag mår lite dåligt att gå ner i hagen till henne för jag känner bara hur mycket jag inte vill att det ska gå dåligt. Jag är inte rädd, det är inte det, utan det är så att jag inte har en aning om hur jag vill göra. Det känns liksom som att jag lever i en bubbla nästan. Tankar som att sälja henne till någon som passar bra kommr hela tiden, och varje gång det kommer får jag ont i magen. Jag har aldrig tidigare varit med och tagit bort någon häst någon gång innan. Vet liksom inte känslan. Jag vet bara hur det känns att ta bort en häst, och det är hemskt. Även fast man överlever på något sätt.
Sammtidigt får jag tankar som att jag skulle kunna hitta min drömhäst, en äldre, erfaren lugn häst,som jag kan träna lite mer seriöst, kanske tillochmed våga ta steget att tävla lite smått. Och i stället pirrar det till lite i magen.
Men så ska jag INTE säga att tiden med Z har varit bortkastad, inte i huvud taget! Aldrig trodde jag att jag skulle komma så långt som jag gjort nu. När Z hade kommit va jag inne i min hopprädsla, vågade aldrig hoppa högre än 20 cm, fick sådan ångest, och bara grät såfort det kom ett hinder. Nu, ett par år senare, har jag hoppat 115 cm som högst, och även att jag ibland får tillbaka släng av rädslan, har det nästan helt och hållet försvunnit. När jag var yngre brukade jag rita bilder, mest på Z och Larsse, där det stog våra mål. Dom mesta av Zangrias mål va tex lära buga, hoppa höga hinder, och mitt mest efterlängtade mål, lära henne stegra av någon lustig orsak. Vet inte hur många bilder jag ritade på när Z stegrade. Idag, kan vi hoppa utan problem, hon stegrar på kommandå, bugar, kompliment, lägger sej ner, ja listan kan bli lång efter vad vi har uppnått. Och ni ska förstå att dom målan jag ritade då hade jag ingen tanke på att få igenom.
Så tror ni helt enkelt att det kan vara så, att en häst och en ryttare har växt ifrån varandra?
Detta är även väldigt lite om det som händer i mitt huvud just nu. Our thoughts makes us crazy.
