Jag har svårt att fatta hur lång vi har kommit, jag och mina hästar. Vi är långt över mitt mål som sattes för länge sedan, att kunna jobba med dom lösa, att dom vill vara med och träna. Vi hade inga större mål igentligen, det känns inte som att det va länge sedan, när jag 2009 började träna Larsse från marken. Det gick dock till lite annorlunda då, jag satte honom längst bort i stallet, själv ställde jag mej på andra sidan med en hink godis och bad honom komma. Ni förstår nog inte hur stolt jag var när han kom, även fast det självklart bara var för godiset. Men det var en början på vad jag ville nå. Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det. Vi har nått dit jag aldrig trodde att vi ens skulle komma i närheten av, men fortfarande varje dag lär vi oss något nytt. Jag har igentligen inga konkreta mål, men endå känns det verkligen som om vi kommer över osynliga mål hela tiden.